06 dec 2021

Som Sickan i Jönssonligan hade jag i januari 2012 en plan. Vid årsskiftet gick jag i pension och min plan var att vikariera litet i vintermörkret, sådär lagom litet för att dämpa den abstinens som kanske skulle uppstå efter många arbetsår i landstingets tjänst. När sedan våren kom tänkte jag mig att ta min motorcykel och dra ner till Toscana eller Sardinien, hyra ett litet hus i någon sluttning, ta motorcykeln till den närliggande byn på marknadsdagen och sedan sitta i skuggan av något träd och skriva på ”den stora romanen”.

Planer går inte alltid i lås. Till att börja med visade det sig att jag inte fick vikariera i Norrbotten på 6 månader eftersom jag var 64 och inte 65. Surt. Vad göra? Jo, jag traskade iväg till Läkarjouren. Jag hade t.o.m. jobbat lite extra på deras jourläkarbil i början av 90-talet. Väl där beskrev jag läget och undrade om det skulle vara möjligt att jobba åt dem. Jomenvisst, var svaret. Och i Norrbotten? Jomenvisst, var även det svaret. I detta ögonblick förändrades mitt liv på ett sätt som varken jag eller någon annan hade kunnat förutse!

Det fanns en stad, till vilken jag alltid hyst en slags hatkärlek, en stad som jag ändå kände en lockelse till och en nyfikenhet på – Kiruna. Och Kiruna blev det. 2 veckor skulle jag vara där med början 30/1 2012. Läkarjouren var behjälpliga med allt det praktiska och måndag 30/1 började jag jobba. Det var 2 veckor av väldiga kontraster. Ute var en extrem och ihållande kyla kring -30 varje dag, medan jag på jobbet mötte mycket värme och trivsel. Sista fredagen pratade jag med chefen på vårdcentralen, berättade att jag (trots intensiva arbetsdagar) uppskattat att jobba där och förklarade att de fick höra av sig om de hade behov av en gammal doktor framöver. Jo, gärna, sa hon – och i det ögonblicket var mitt öde beseglat!

Jag var bergtagen!
Där och då inleddes vad som till idag skulle bli 10 sammanhängande år i Kiruna.
Det har varit hårt arbete hela tiden, men samtidigt oändligt givande. Mycket har hänt under dessa år, såväl i mitt eget liv som i den stad som varit min. En stad som under dessa år såväl rivits, som byggts upp. Fascinerande! Mitt arbete under så lång tid har gett mig inblickar i människors liv och tillvaro, i sorg och glädje, skapat band till många människor och definitivt tillfört oerhört mycket positivt till mitt liv. Jag känner en tacksamhet för dessa år. Når jag själv drabbades av en stor sorg för några år sedan fick jag uppleva ett stort stöd från människorna jag jobbade med, min arbetsgivare Läkarjouren och, inte minst, från många av de patienter jag haft under mina år i Kiruna. Det var upplyftande! Jag har till och med hunnit med att vara handledare åt en ST-läkare från dag1 och fram till den dag han stod med sitt specialistbevis i handen. Det var en mycket högtidlig känsla av stolthet och glädje.

Det pratas mycket, och inte alltid positivt, om stafettläkare. Efter 10 år har jag fortfarande min stafettpinne i handen. Men, den dagen rycker givetvis närmare då det är dags för överlämning.

Jag står på benen, jag har en ny motorcykel, pandemin kommer förhoppningsvis att mojna och såväl Toscana som Sardinien finns kvar. Och det där trädet ger väl ännu bättre skugga nu.

Jan Hennix
Distriktsläkare


Är du intresserad av att arbeta som bemanningsläkare? Läs mer om hur det är att arbeta som bemanningsläkare.